Hej på er!
Idag är det måndag igen, ännu en måndag på mando. Jag är så himla less på att vara här nu. Varje dag är som den förra, och man är aldrig riktigt glad. Jag längtar efter att få vara glad igen, få vara fri igen. Det skulle vara helt fantastiskt. Men ändå är jag kvar här, och på ett sjukhus kan man inte vara riktigt glad.
Mina vänner har varit oerhört stöttande och jag älskar dom för det, dom och min familj är de enda som kan göra mig glad. Men bara för stunden. Om inte dom är hos mig, ja, då finns det inget som känns värt någonting.
Jag är SÅ trött på att vara här, att inte få göra vad man vill och vara tvungen till att tänka på att aldrig anstränga sig. Eller tänka på när man ska äta och vad man ska äta, hela tiden. Det är så jävla deppigt.
Tack och lov finns det två tjejer här på mando som gör livet lite bättre. Vi skrattar och skämtar och skojar, men det är inte som att vara i skolan; utan att behöva tänka på om man har gått ner i vikt (det är dåligt om man har gjort det, såklart) och skita i att man går och hämtar en massa saker.
Tänk att få sitta i matsalen med mina kompisar och skratta, prata, viska, skvallra - byta bort de stela måltiderna på Mando till lunch i skolan. Hur härligt skulle inte det vara? Det är min motivation just nu. Att komma tillbaka till skolan, slippa planera fucking everything. Det är det enda som krävs för att vara lycklig.
Den här perioden i mitt liv är verkligen inte den bästa, det är faktiskt den sämsta jag någonsin haft. Jag är egentligen en väldigt glad person, jag gråter sällan och jag är inte arg så ofta. Fast under den här tiden jag varit här har jag varit väldigt ledsen och arg ganska ofta. Men det får jag vara. Det är okej att vara ledsen och arg också, även fast det inte är kul. Det är faktiskt asjobbigt att vara ledsen, jag menar, man är ju ledsen. Dock så måste man vara det ibland, det är ju onaturligt att vara glad hela tiden och jag måste säga att ibland är det faktiskt skönt att gråta, fast inte så mycket som jag har gjort under den här tiden på mando.
Jag hatar hatar hatar att vara osams, men du kan inte alltid göra alla nöjda och du måste faktiskt stå upp för din sak, vilket jag har varit dålig på. Jag vill inte göra någon besviken. Att bråka är inte farligt, det gör man ibland och det är bra, men det har jag svårt att inse då jag ofta tillslut skyller på mig själv och säger att det är jag som har gjort fel, fast det inte är det.
Ibland är det svårt att vara positiv hela tiden, även fast jag försöker ha en positiv syn på det mesta så går inte alltid det. Till exempel så har jag fått reda på att jag ska till Heldygnsvården i Huddinge. Det är alltså också mandometerkliniken, fast man sover där och bor där även på helgerna.
När man fått reda på att man ska till en sådan plats, ja då är det svårt att hitta något positivt i det, förutom att man kommer känna en enorm lättnad när man kommit därifrån. Fast det är väl inte något positivt med just att komma till HDV, eller hur?
Åh, det är så frustrerande. Jag vill bli frisk, jag vill INTE HA ANOREXIA!!! När jag ser mig själv i spegeln ser jag en frisk person, men alla säger ju att jag inte ser frisk ut. Så då är jag ju inte det. Jag har blivit mycket bättre, men vissa tankar är fortfarande kvar. Och jag önskar att dom vore borta, så att jag kan komma härifrån.
Men nu. Nu ska jag kämpa så mycket det bara går. För jag ska bli frisk, och jag ska bli frisk SNABBT. Jag SKA tillbaka till skolan. Nu jävlar. Jag tänker klara det här och jag kommer bevisa för alla att jag är stark nog att stå emot den jävla skit rösten i huvudet som vill att jag ska ta mindre, för den rösten är inte mig.
Rösten är stark, men jag är starkare.
Och här var jag frisk.
Åh vad jag vill tillbaka dit!
Anorexi,
Familj,
Frisk från ätstörning,
Fuck anorexia,
Ledsen,
Motivation,
Skola,
Stark,
Vänner,
Världens Bästa Vänner,
Ätstörning,
Kommentera